< Tillbaka
Inledning
En av de märkligaste processerna under 1800-talet var pannotyp eller pannotypi. Den togs fram, i likhet med ambrotypen, som en variant av våtkollodiumprocessen. Bilderna är gjorda av mjuka material som vaxduk, läder eller emaljerat papper. Att framställa bilder med dessa material var billigare än ambrotyperna som framställdes av glasnegativ. Namnet kommer av det latinska “pannos” som betyder typ klädesplagg. Enligt uppgift skall processen först framställts av den tyska firman Wulff & Co i Paris 1853-55. Pannotyperna var billiga och fick stor spridning, men på grund av materialets förgänglighet, finns det inte många bevarade.
Processbeskrivning
Det verkar som att det finns två olika metoder att framställa pannotyper. Den första metoden består av att man exponerar ett sensiterat kollodiumskikt som belagts på läder, vaxduk eller emaljerat papper. Därefter framkallades det exponerade materialet på vanligt sätt. Den andra metoden bestod i att man exponerade och framkallade en kollodiumglasplåt på vanligt sätt.
Den framkallade glasplåt dopades sedan i syrasatt vatten vilket gjorde att kollodiumskiktet krympte och släppte lite från glaset. Ett sekundärt material placerades sedan i vattenbadet och pressades mot glasplåtens bildskikt. Ihopsatta plockades de ut ur badet och det sekundära materialets baksida trycktes med en vals mot glasplåten. Glasplåtens baksida värmdes sedan försiktigt tills sekundärmaterialet med bilden lossnade från plåten.
Identifiering
Pannotypen kan lätt kännas igen på grund av att materialet består av läder, vaxduk eller annan textil. Strukturerna i lädret eller textilen brukar synas tydligt genom bilden. Bilderna är också oftast kontrastlösa och mycket mörka. Kollodiumskiktet eller materialet kan ha krympt och fått sprickor. De är vanligast i storlek som visitkort men förekommer även större större storlek som i kabinettkort.
