< Tillbaka
Inledning
Cyanotyp är en fotografisk pappersprocess som producerar en cyanblå bild. Ingenjörer använde processen långt in på 1900-talet som en enkel och billigt sätt för att producera kopior av ritningar. Processen använder två kemikalier: järn-ammoniumcitrat och kaliumferricyanid.
Historia
Cyanotypen är en av de äldsta monokroma processerna för framställning av bilder utan användning av silver. Den blev uppfunnen 1842 av engelsmannen John Frederick Herschel (1792-1871). Dess intensiva och djupblåa färg gjorde att den inte blev särskilt populär hos dåtidens fotografer som ville ha en mer realistisk återgivning.
Användning blev främst för dokumentära ändamål: reproduktion av anteckningar, arkitektritningar och planer. Men två fotografer använde processen under 1840-1850-talen: den engelska botanikern Anna Atkins gjorde bilder av växter genom direkt kontaktkopiering av växtdelarna, och den franska konstnären Henri Le Secq tog bilder av parisiska gotiska monument. Processen har fått ett visst uppsving i modern tid.
Processbeskrivning
Processen är baserad på känsligheten för ljus hos vissa järnsalter. Papperet sensibiliseras med en lösning av järn-ammoniumcitrat och kaliumferricyanid och torkas sedan i mörker. Bilden skapas sedan genom kontaktkopiering med ett negativa. Exponeringstiden för naturligt ljus varar cirka femton minuter, vilket ger en förändring i sammansättningen av järnsalterna. Papperet sköljs sedan med vatten för att lösa upp exponerade järnsalter och torkas sedan. Det är under torkningen som det preussiska blå pigmentet, som kännetecknar processen, bildas.
Källor
Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/Cyanotype
Parisphoto, https://www.parisphoto.com/glossary/cyanotype
