< Tillbaka
Albuminpapper (Albumen prints) utvecklades ungefär samtidigt med våtkollodiumprocessen och är starkt sammankopplat med denna process. Albuminpapperet var det dominerade fotografiska papperet från slutet av 1850-talet till omkring 1890-talet.
Det är, i likhet med saltpapperet, ett så kallat utkopieringspapper (POP, Printing-Out Paper) det vill säga man framkallar inte bilden, utan den framträder själv vid exponering för dagsljus. Albuminpapperet började att ersättas under 1880-talet av gelantinbromidpapper. Det skulle dock ta två årtionden innan det ersattes helt, många fotografer fortsatte att använda papperet längre än så.
(bild ovan: anonymt visitkort av albuminpapper, privat).
Historia
Den franska kalotypisten (pappersnegativ och saltpappersprocess) Louis-Désiré Blanquart-Evrard presenterade år 1850, för den franska vetenskapsakademin, ett nytt fotografiskt papper. Papperet var belagt med en lösning av äggvita (albumin) och ammoniumklorid och kunde förvaras länge innan det gjordes ljuskänsligt (sensiterades) i en lösning av silvernitrat (Mace 1991:105).
Jämfört med det tidigare saltpapperet (uppfunnet av Henry Fox Talbot år 1841) gav albuminpapperet mycket skarpare bilder och ett ökat tonomfång. Detta uppkom genom att bilden befinner sig i själva albuminbeläggningen i stället för att ligga inbäddad i själva papperet, som i saltpapperet. År 1855 införde James Waterhouse en metod att tona albuminbilderna i guldkloridlösning, vilket ökade bildkvalitén och livslängden (Mace 1999:105).
Albuminpapperet massproducerades i stora fabriker med hundratals anställda, en av de största fanns i Dresden, Tyskland. Fotografen köpte stora ark och klippte ned dem till lämpligt format och sensiterade dem själv i silvernitrat. Efter år 1872 kunde man köpa försensiterade albuminpapper (Mace 1999:107).
Processbeskrivning
Ett färdigt papper av god kvalité belagt med en albuminlösning (en blandning av äggvita och ammoniumklorid) sensiterades genom att belägga det med en silvernitratlösning. Detta kunde ske genom att flyta papperet i lösningen eller pensla på den. Efter att papperet torkat i ett mörkrum monterades det i en kontaktkopieringsram tillsammans med tagna glasplåten.
Ramen med papperet exponerades sedan i solljus, i ca. 10-30 minuter, varvid bilden framträdde. När bilden fått tillräcklig täthet tas den ut ur ramen för att sedan sköljas i vatten några minuter och sedan fixeras i natriumtiosulfat. Därefter slutsköljdes bilden i vatten och torkades.
Bilden kunde sedan också tonas i guldklorid (se nedan). Den färdiga bilden monterades i de flesta fall sedan på en tjock kartong, på grund av att bilderna var tunna och hade en tendens att lätt kröka sig. De tidigaste visitkorten hade bilder gjorda av albuminpapper.
Igenkänning
Albuminbildernas lågdagrar kan ha en tonskala på gyllenbrunt, rödbrunt eller ljusgult. Oftast har de en gulaktig ton i högdagrarna. Om de är tonade i guldkoridlösning får de en grå- till lilasvart ton. Den största anledningen till albuminpapperets popularitet var dess halvblanka yta, men det kan även förekomma i en helmatt variant.
Jämfört med saltpapperet ligger bilden i albuminpapperet mera i ytan än inbäddad i själva papperet. Oftast har bilderna vid närmare betraktande små sprickor över hela ytan där äggviteskiktet spruckit. Detta gör att de lätt kan särskiljas från de senare silverbromid- och silverkloridpapperen, som har en slät, ofta högblank, yta.
Fotografier gjorda av albuminpapper är ofta blekta och får en gulaktig ton i högdagrarna, de kan även få små svarta prickar över ytan. För att motverka blekningen och förbättra hållbarheten kunde man tona bilderna i en guldkloridlösning. Detta gjorde att de ljuskänsliga silverpartiklarna i bilden ersattes av guldpartiklar, som har en mycket bättre beständighet.
Guldkloridlösningen var dock dyr, så majoriteten av de visitkort som producerades under albuminpapperets användande, förmodligen inte är guldtonade.
